Parallel to training Camisa participated in shows of Brazilian culture in groups like ” Viva Bahia” ”Ogundelê” and ”Olodum Maré”, The last directed by his brother Camisa Roxa. In 1972 the company went to Rio de Janeiro for 6 months and while they moved on to tour Europe, Camisa decided to stay in Rio. He liked the beaches, climate, samba the city and he had gotten to know the circle of Senzala capoeira. His work in the Senzala group became more important and he stayed 13 years with them. Parallel to capoeira they kept working with shows and exhibitions and when Camisa Roxa sent invitations from Europe he travelled to participate.

In the middle of 1980s Camisa already was a reference in the Brazilian and international capoeira. Besides being known for his excellence in techniques, he also developed a proper methodology and a modern system of capoeira education. In 1986 he disconnected himself from the Senzala group and started the Capoeirarte Group, but after 2 years he felt the necessity of an institution that also added moral and personal values. More than a group, he wanted a school of capoeira. So, in 1988 he started ABADÁ Capoeira (Associacão Brasileira de Apoio e Desenvolvimiento de Arte Capoeira) with the objective to support the formation of professional capoeiristas.

Currently ABADÁ capoeira is one of the biggest groups with over 500 professors represented in 36 countries and a total of more than 30 000 members.

Philosophy
ABADÁ Capoeira incorporates a multi levelled philosophy for the development of capoeira. The philosophy includes the relentless pursuit of the technical mastery of capoeira, on both student and teacher levels (the utilization of the art of capoeira as a valuable pedagogic tool, as well as an artistic and cultural resource) and the transformation of a student into teacher through the enlightenment and transfer from the student to the teacher, thus keeping the original value systems of the early capoeira masters, their culture and their life experiences.

ABADÁ capoeira seeks to promote cultural and human values based on respect, socialization and freedom. It hopes to accomplish these goals by spreading the art of capoeira in and through universities, schools, clubs, associations and diverse communities. It also hopes to emphasize the lessons inherent in its Brazilian cultural and historic roots, and by doing so promoting social integration between people of different backgrounds and classes. While keeping sight of its social goals ABADÁ capoeira also seeks to install good character, dignity and strong personal values in its students.

We at ABADÁ capoeira understand that capoeira is, and always was, both an ancestral and futuristic art form. It is the living expression and embodiment of a people that fought for liberty. In this light we believe it should be practised with reverence, and it deserves from our part the same respect and attention it was given by its originators. We must also realize that capoeira must never cease to evolve. While preserving the values involved our work points toward the future, embracing changes and advancements, seeking to give capoeira the space and freedom it demands for it to develop to its full potential.

The art of capoeira, like the chameleon, seeks change as a way to preserve its own essence. ABADÁ capoeira is a non-profit group whose main objective is to promote capoeira and Brazilian culture, and to use it as an important vehicle and example for social integration and individual growth. It’s part of our philosophy to present our culture to all social groups and classes, and by doing so we hope to keep our roots alive and flourishing.

Historia
Vad jag kan säga med all säkerhet är att Capoeira är namnet på en kampkonst som har formats och vuxit i Brasilien. Capoeirans historia däremot har lite som i bibeln flera återberättare vilket har lett till att även denna version kan se annorlunda ut från de som redan finns. Jag har mig själv och det jag har hört och sett under mina år som Capoeirista som referens och jag skall nu försöka att ge en så sann och trovärdig bild som jag bara kan av denna mystiska art.

På 1500 talet upptäcktes Brasilien av portugisen Pedro Alvarez Cabral. Portugiserna märkte snabbt att slavhandel i Brasiliens många plantage skulle ge stor utdelning och var under nästan 170 år ledande i detta hemska yrke. Det finns inga exakta data på hur många slavar som togs från Afrika och fördes till Brasilien av portugiserna, spekulationerna säger att från 1500talet till slaveriet upphörde 1888 så kan det ha varit 3 -13 miljoner människor som togs från sina nära. När dessa människor väl anlänt till sina ägare var de nu officiella slavar utan några som helst rättigheter.

Handel med slavar i Brasilien hade tre stora baser Bahia, Recife och Rio De Janeiro. Det var till största delen hit slavarna anlände och såldes sen vidare inåt landet. Tar man en närmare titt på slavarnas öde kan man konstatera att det inte varierade särskilt mycket. Majoriteten slavar hamnade som arbetare på något slags plantage och under denna tid så var bomull, kaffe, socker guld, tobak och diamanter något som Brasilien i princip badade i. Historier förtäljer att slavar från olika stammar och byar blandades för att försvåra kommunikationen mellan dem och därmed försvåra möjligheterna till flykt.

Förutom Afrikanernas starka arbetskapacitet så hade de även annat med sig såsom kulturella danser, musik och kampkonster. ” Vad jag vet och skall berätta nu är också där Capoeira blir mystisk och nästan mytomspunnen ty här är det ingen som kan säga exakt vad som hände. Slavarna på plantagen fick av uppenbara skäl inte utöva aktiviteter som skulle kunna användas eller få dem att vilja försöka fly från sina slavdrivare. Men slavarna tilläts att dansa sjunga och hålla sina mindre farliga kulturella seder vid liv ”ty glada slavar jobbar bättre”. Man tror att det är under dessa harmlösa danser och sångträffarna som Capoeira grundades. Blandningen av människor från olika delar av Afrika ledde till att en dominerande influens i Capoeira har blivit rytmer musik, dans och akrobatiska rörelser.

Detta blev sedan kamouflage för Kambangola, Basola och Batuque som är typiska afrikanska kampkonster som döljs av dans. Slavarna blev snart väldigt duktiga på att ”dansa” och känslan för frihet växte allt starkare. Det sägs att det fanns en grupp på ungefär 40 slavar i Recife som var väldigt duktiga på denna blandning av afrikanska kampkonster, vad som sedan kom att kallas för Capoeira. De gjorde uppror, dödade slavdrivarna, brände ner plantagen och flydde in i bergen. Denna resa tog flera månader och med hjälp av de indianer som levde i skogarna fann de sedan ett gömställe mitt inne i den djupa Amazonas. Slavarna skapade ett samhälle i skogen med barn, kvinnor och männen som krigare och samhällets försvarare.

Detta samhälle kallades för Quilombo och det uppmuntrade flera slavar att rymma hit eller till andra Quilombos i djungeln. Den största Quilombon hette Palmares och hade drygt 20 000 invånare, deras ledare var den mäktiga krigaren Zumbi. Palmares med Zumbi i spetsen planerade och genomförde många sabotage räder mot de stora plantagen och fritog då även slavar.

Handeln med slavar förbjöds 1853 och vid nästa lagstiftning 1870 fick barn till slavar sin frihet. Det största genombrottet kom 1888 då slaveriet upphörde och 700 000 slavar fick friheten åter. Vad hände med Capoeiran då? Jo, Capoeristerna som bodde i Quilombos behövde inte längre gömma sig och kunde komma ner från bergen. Vissa återvände tillbaks till Afrika men de flesta stannade kvar i Brasilien och flyttade in till staden i hopp om arbete. Staden hade inte så mycket arbete att erbjuda och många Capoeirister hamnade i slummen utan någon annan utväg än kriminalitet. Några väldigt skickliga Capoeirister fick jobb som livvakter åt politiker eller folk som kände sig hotade i samhället.

Capoeira kunde också synas på gatorna som någon slags uppgörelse mellan olika gäng. Kort sagt Capoeira användes av lågt stående människor såsom rövare, tjuvar och gäng. Detta var ett hot mot landet och regeringen i politikernas tycke och år 1890 förbjöds capoeira i Brasilien. Straffet för utövande var hårt, avskurna hälsenor eller utvisning ur landet. Återigen fick capoeiran kamoufleras. De som utövade capoeira gav varandra smeknamn så att deras riktiga namn kunde skyddas vid eventuella räder av hemliga poliser. Traditionen att ge Capoeiristas smeknamn består än i dag.

Den dåvarande struktur- och regel-lösa capoeiran började under början av1900talet delas upp i två olika stilar, Capoeira Angola och Capoeira Regional. Tack vare Mästare Bimba, grundaren av Capoeira Regional, upphävdes lagen som förbjöd utövandet av capoeira runt 1920. Bimba ansåg att capoeiran förlorat sin effektivitet både som kampsport och kulturellt arv och påbörjade arbetet med att samla ihop rörelser från den ursprungliga capoeiran, de olika kampdanserna och gjorde även egna rörelser. Han skrev noggranna regler för hur capoeiran skulle utövas på bästa och skickligaste sätt. Hans grundande av graderingssystem och proper träningsuniform var del av hans mål att förbättra capoeirans rykte hos överklassen och han grundade på detta sätt det som skulle komma att kallas capoeira Regional. Han startade den första capoeiraskolan 1932.
Academia-escola de Capoeira Regional finns fortfarande att besöka i Engenho de Brotas i Salvador, Bahia.